Kvarter Öda 9 och Bf. Hemfrid
Den här artikeln är bara påbörjad. Du är välkommen att bidra med minnen, bilder, kunskaper etc. om det arv vi har fått att förvalta. Kontakta Inge Gullander 040-93 25 40
Kvarteret Öda är beläget i Rörsjöstaden, en stadsdel som började planeras på 1860-talet. Fram till 1800-talets början låg här den östra Rörsjön. Om somrarna blev sjön i det närmaste uttorkad men på vintern kunde vattnet bli ganska djupt. Man hade dikat ut marken och när staden behövde expandera i takt med att fler och fler industrier etablerades låg Rörsjömarken närmast till hands för att exploateras.
Föreningen Hemfrid bildades 1925 och gör skäl för namnet med sin stora härliga gård och sina vackra lägenheter. Hemfrid är en fridull förening med 123 lägenheter i klassisk 1920-tals stil.
Föreningen består av fyra huskroppar som alla har fyra våningar och vind. Arkitekten som ritade huset var Carl Melin (1877-1960). Han hade blivit chef för stadens byggnadskontor 1923, det vill säga året innan han ritade kvarteret Öda. Melin hade tidigare haft ett framgångsrikt samarbete med August Ewe (1875-1956). De hade sedan 1906 tillsammans utformat flera framträdande byggnader i Malmö och runt om i södra Sverige; Kungsparkens restaurang (idag Casinot), Folkbadhuset vid Drottninggatan (mitt emot Rörsjöparken), det så kallade ”Miljonpalatset” vid Drottningtorget, hörnhuset Lundavägen och Östra Förstadsgatan (”Postahuset”) och många andra.
Ursprungligen var det tänkt ett gårdshus mitt på gården som tvättstuga, men ritningarna blev reviderade och byggnaden togs bort, istället arrangerades tvättstugor på vinden såväl
maskintvättstuga som handtvättstuga i båda fallen med gaseldade maskin respektive gryta. På vinden fans redan från börja inritade torkvindar och mangelbodar samt en handdriven hiss för att transportera den blöta byken upp till vinden. Dessa blev inte mycket använda eftersom tvättstugan hamnade på vinden den också. Idag är de sedan länge odugliggjorda och det är stort sett bara dörrarna som skvallrar om det förflutna.
Nytt för den tiden var också “storgården” här skulle inte finnas “gårdsungar” och “gatubarn” alla skulle vara jämnställda åtminstone i någon mån.
Samtliga lägenheter fick fönster såväl åt gatan som gården och alla hade toalett innomhus. I samband med revideringen av ritningarna fick en del lägenheter offra lite yta. Eftersom en av moderniseringarna var att alla skulle ha en direkt ingång från gatan, fick några lägenheter på första våningen en “kammare” istället för ett rum. En annan modernitet som kostade på lägenhetsutrymmet var för de gemensamma badrummen. Hörnlägenheterna var lite lyxigare, dels var de rejäla trerums lägenheter, dels fanns det eget badrum.
Att ha tillgång till badrum 1925 var ganska lyxigt, faktiskt ända fram till 60-talet var det hyfsad lyx med tillgång till “eget” badrum.
Lägenheterna var olika i de olika husen för att tillfredställa både “fattiga” och “rika” poängen var ju just att blanda samhällsgrupperna på ett positivt sätt.
Det fanns flera industrier i området. Bland andra låg här i närheten margarinfabriken Zenit, som av och till luktade lika illa som det luktade gott från Solo kafferosteri, Pågens bagerier och Mazetti chokladfabrik.